Kärlek och omtanke

By: Emilia

Jag har haft en tanke nu i några dagar och jag tänker att jag ska dela med mig av den till er. Jag försöker att leva mitt liv precis så som jag känner att jag vill leva. Med lite med och motgångar så klart. Jag är alltid mig själv och tänker nog inte så mycket på det i vardagen. Utan det faller sig naturligt. Men här om dagen så började jag fundera på ”Vad är andlighet för mig”. Finns det någon enkel förklaring? Är jag andlig?

Att det inte finns en enkel förklaring eller kort svar det vet jag och jag funderar fortfarande, från och till. Min första tanke när jag hör ordet andlighet är ”Kärlek och omtanke”. Och min känsla efter det är att det är ju inte så svårt att vara kärleksfull och omtänksam. Behöver det vara mer komplicerat än så att kunna kalla sig själv för andlig? Nej det tycker jag inte.

Jag tror att du kan aldrig göra fel när det gäller andlighet. För det finns alltid en förståelse. Oavsett hur fel och konstigt det är så har man gjort så gott man kunnat i den situationen man är i. Lever man efter kärlek så finns det inget rätt och fel. Så länge man tar ansvar för sig själv.  

Men om man blir arg eller förbannad då? Ja men det kan man ju få vara. Jag vet att det är många som anser att den negativa sidan inte är andlig. Men ibland behövs det att man blir arg eller besviken. Både för sin egen del och för andras. Bara för att man lever efter kärlek och omtanke så betyder inte det att man aldrig får lov att bli arg eller sätta ner foten. Jag tror att man behöver stå upp för den man är och inte ta emot negativitet som inte är min. Man behöver sätta gränser och se sig själv och sin egen storhet för att kunna stå stark. Men man ska göra det med ödmjukhet. Att vara egoistisk men ändå ödmjuk är en fin tunn gräns. För det kan lätt falla över på fel sida.

Men att se sig själv och sitt eget värde med kärlek och respekt är en stor gåva. Det är inte omöjligt att komma dit, bara man har de rätta verktygen och viljan. Jag har gått igenom mycket buskar och snår för att komma dit jag är idag. Jag har ramlat och slagit mig hårt, men alltid rest mig upp borstat bort skiten och fortsatt gå. Ibland på samma stig som sist när jag ramlade, men då har jag rest mig igen tills jag förstått att jag behövt ta en annan väg.

Jag har vågat se på mig själv med andra ögon än de jag hade för 10 år sen. Jag har vågat säga att jag är den viktigaste personen i mitt liv. Jag har vågat säga att jag älskar mig själv. Och jag har vågat göra fel.

Att vara andlig är inte att alltid göra saker rätt. Att vara andlig är att få vara den människan du är. Att acceptera dig själv. Gör du fel, ta upp det och titta på det ur en annan synvinkel ”Varför blev jag så arg för den saken?” ”Varför triggade det mig?” ”Kunde jag gjort det annorlunda?”. Vågar man se sina handlingar och mönster så tror jag att man kan komma långt.

Med dessa raderna så vill jag önska er en härlig sommar med en massa kärlek och omtanke!

Kramar från mig.

Namasté